Lyckade exempel

När jag sökte tjänst som utlandslektor i svenska språket valde jag i första hand Spanien. Spanska var ett av mina bästa språk, som jag arbetat med i mer än 30 år. Uppväxt i slutet på 40-talet i Uppsala hade jag som barn en hel del estniska och lettiska kamrater. Baltikum var mycket intressant för mig. Alltså sökte jag till Estland eller Lettland i andra/tredje hand. Och hamnade i Lettland. Jag skaffade snabbt en lärobok i lettiska. Då ännu ovetande om att bara 16 % är lettiskspråkiga i den sydöstra delen av landet, dit jag skulle.

Att ta sig in i ett nytt språk är att klättra över en mur, lägre eller högre. I detta fall en mycket hög mur. Jag var från början helt utanför, avstängd. Här fanns, förutom internationella ord, inte många ord eller stammar man kunde känna igen. Det jag läst i min lärbok lät väldigt olika när det uttalades. De första veckorna fick jag lyssna intensivt för att höra skillnad mellan talad ryska och lettiska. ”Ja” sa Tanja, ”då är du fortfarande på nivå noll. Du kommer upp på nivå ett när du klart hör skillnaden.” Rätt snart var jag åtminstone på ”nivå ett”. Jag försökte disciplinera mig till att läsa lettiska minst 20 minuter dagligen, en vanlig rekommendation till ensamma inlärare.

Jag envisades med att dagligen använda de lettiska ord och fraser jag lärt mig, träna språket i ”vardagliga situationer”: på restaurang, i affärer, på posten och på universitetet. Responsen i denna ryskspråkiga del av landet var minst sagt svag. De som hörde mina försök svarade ofta på engelska. Svarade de på lettiska begrep jag ofta inte svaret. Det vanligaste var att de svarade på ryska, eftersom en person i min ålder ju absolut ansågs förstå ryska.

Jag fortsatte klättringen uppför språkmuren, kunde kika in på andra sidan. Överblick är nog ett alltför starkt uttryck, men jag började åtminstone känna igen vissa drag. De fruktansvärt långa och totalt obegripliga orden på skyltar började kännas mindre främmande: tirdzniecibas centrs, zobarstnieciba, viriesu apgerbi, Cietoksna iela …

Genom ett begynnande passivt ordförråd kände jag en svag, men dock uppmuntran. Många ryskspråkiga verkade skaka på huvudet åt en galen utlänning som envisas med det ”lilla” språket, när man kan lära sig ett världsspråk. Andra blev glada när de hörde någon tala klart sämre lettiska än de själva. Mina resor till mer lettiskspråkiga områden, t.ex. Riga, gav betydligt mer uppmuntran och respons. Ändå var det första året trögt och motigt. Särskilt i ett land där språkkunskaper bland lärarkolleger och studenter fortfarande så gott som enbart värderas utifrån grammatisk korrekthet. Grammatik dominerar på ett förödande sätt språkinlärningen. Begrepp som ”vikten av ordkunskap” eller ”kommunikativitet viktigast även om det blir lite fel” är ännu rätt nya och föga accepterade i f.d. Sovjet. Många ryskspråkiga berättar att de tvekar att använda sin lettiska just av rädsla för att göra något fel. Min lettiska kunde ur detta perspektiv förstås bara klassas som ryslig.

Nåväl, under andra året blir jag en betydligt bättre inlärare. Jag träffar fler människor som jag faktiskt måste kommunicera på lettiska med. Då och då utbryter glädjen över att förstå och bli förstådd. Mina dagliga 20-minuters studiepass står fast men genomförs inte alltid.

Kan man säga att ”det lossnade” under andra året? Nu börjar jag urskilja stammar. Lettiskans mycket talrika prefix börjar dansa runt i medvetandet: aiz-, iz-, uz-, no-, ie-, pa- … Här får jag en nyttig upplevelse av hur svårt det är med små tillägg som helt ändrar ett hittills bekant verbs betydelse. Jag får på mitt eget skinn känna det som mina studenter upplever vid mötet med svenskans partikelverb: lägga in, lägga av, lägga ut, lägga på, lägga ner, lägga upp …

Nu kommer, sakta och gradvis, förmågan att känna igen verb, substantiv, adjektiv och adverb i okänd tidningstext. Hörförståelse av talad lettiska är ännu mycket svår, min klart svagaste färdighet. Jag kan uttrycka enkla önskemål när jag handlar eller köper biljett på stationen. En av mina första fraser kommer ofta till pass: ”Kan ni vara vänlig och tala långsamt, för jag är utlänning och förstår bara lite”. Effekten av denna långa fras blir dock stundom precis motsatt den avsedda: mottagaren verkar tro att jag kan en hel del. Och svarar med naturlig lettisk talhastighet …

Under mitt tredje år arbetar jag i Riga, en riktigt lettisk stad trots att mer än 50 % av befolkningen är ryskspråkig. Man hör lettiska dagligen, många rysktalande kan bra lettiska. Under detta år klättrar jag nog över språkmuren och landar åtminstone ”på insidan” av detta svåra språk även om jag fortfarande står tätt tryckt mot muren. Nu kommer upptäckarglädjen, aha-upplevelserna: starp = mellan, tauta = folk, starptautisks = internationell (”mellanfolklig”); bez = utan, maksa = avgift, bezmaksas = gratis osv. Alla språk har en personlighet. Ordinnehåll säger vanligen något om språkets världsbild. Upptäckten av lettiskans charmiga egenheter stärker motivationen: saule = sol, en viktig symbol i den lettiska mytologin, pasaule = värld (”vid solen”). Att dö är att ”gå bakom solen”. I Sverige är man stark som en björn, i Lettland kraftfull som en ek.

Det fjärde året innebär försiktiga steg vidare in i språket. Under ett par år har jag pinat mig igenom föredrag och förstått kanske 10 %. Nu förbättras hörförståelsen. Jag skriver e-postmeddelanden och använder med större framgång lettiska till administrativ personal på universitetet. Tidningsläsning ökar. Samtidigt kommer perioder med berg- och dalbana. Man tänker en dag, ”hurra, vad bra det går nu” och nästa dag ”idag går det sämre än för ett år sedan; hur ska jag någonsin kunna lära mig?”

Har jag haft nytta av min lettiska? Ja, faktiskt. Jag har kommunicerat med myndigheter, fått vänner med lettiska som enda gemensamt språk. Jag har skrivit under ett par kontrakt för extrajobb som lärare och kunnat förstå innehållet. På ett par sådana arbetsplatser var lettiska enda möjliga språk för att kommunicera med ansvarig personal. Jag blev ombedd att undervisa i svenska för besättning på båten Stockholm – Riga. Mina lettiska kunskaper hjälpte mig också att genomskåda problemen och ändra idiomatiken på många punkter. Man uttrycker sig betydligt mer formellt, för svenska öron nästan byråkratiskt, på lettiska. Men mina kunskaper är trots allt ännu klart begränsade. Jag ser fram emot den dag då jag kan använda språket på en mer avancerad nivå.

Att lära sig nytt är att cykla uppför. Mödosamt! Upprätthåller man inte det inlärda glömmer man med samma hastighet som man cyklar utför.

Kjell Rindar

Texten är specialskriven för Lingu@net Europa och publiceras med tillåtelse av författaren Kjell Rindar.

Att ta varje tillfälle i akt för att muntligt träna språket är ett utmärkt sätt för att snabbt förbättra sina språkkunskaper. Se våra tips om du är rädd för att tala.