Lyckade exempel

Jag har alltid haft en dröm att någon gång kunna kinesiska. En dag gick jag in i en bokaffär och tittade på kurslitteratur. Jag såg hur de tecken jag alltid varit så fascinerad av skrivs. Det var sida upp och sida ner, det ena tecknet krångligare än det andra; streck och punkter, krokar och krumelurer. Dessutom tycktes de blir mer och mer komplicerade ju längre jag bläddrade. Det såg helt omöjligt ut, snart gick det runt i huvudet på mig. Jag tänkte: Det här går ALDRIG! Med en smäll slog jag ihop boken, satte tillbaks den på hyllan och gick ut.

Det sista som överger en är som bekant hoppet. Ett år senare (när jag kommit över chocken) började jag läsa kinesiska på komvux. Det var precis som väntat svårt, krångligt och hopplöst komplicerat men samtidigt oerhört spännande – tänk att bara kunna säga en enda mening på kinesiska! En termin senare fortsatte jag på universitetet.

Nu började jag studera närmast maniskt. På komvux hade jag lärt mig att använda "flash cards". Det är små kort där man har det kinesiska tecknet på framsidan och betydelsen samt uttalet på baksidan, ett mycket bra sätt att öva tecken på. De flesta kinesiska ord består av två tecken, ibland fler. Korten, som jag för övrigt gjorde själv, gav mig därför inte några färdiga glosor. Men tecknen är byggstenarna. Kan man byggstenarna väl blir det sedan lättare att sätta ihop dem till ord.

Korten blev mina ständiga följeslagare. Jag hade alltid en bunt i fickan och så fort jag fick en sekund över tog jag upp dem och repeterade; när jag gick på gatan, väntade på bussen, åkte tunnelbana – ja, till och med i skidliften!

Efter en termin på Stockholms universitet befann jag mig plötsligt i Peking där jag med liv och lust gick ändå hårdare in för studierna. Det var ju så fantastiskt att bara befinna sig där – i det tusenåriga Mittens Rike – och att kunna tala med kineserna!

Nu var ju, vid den här tidpunkten, att "tala" i sanningens namn en stark överdrift. Mer handlade det om att försöka klara det allra nödvändigaste, men ändå, bara jag förstod en mening var jag exalterad. Jag insåg nu att lära sig kinesiska är fullt möjligt. Dock bör man ha tid, kraft, tålamod – och framför allt ett brinnande intresse.

Jag gjorde under denna tid i princip inget annat än att studera. Jag gick på lektioner, gjorde läxor och fortsatte sedan med privatlärare varje eftermiddag. Sammanlagt lade jag ner 11 timmar per dag; från klockan 6.30 på morgonen till klockan 19 på kvällen (cirka en timmes lunchrast). Efter detta tittade jag på kinesisk tv två timmar varje kväll. Därefter var dagen slut.

Att lära sig kinesiska har varit en lång och mödosam väg, men också spännande och rolig. En någorlunda bra grund kan man bygga på cirka två år, men att bli avancerad tar betydligt längre tid. Jag kan utan överdrift säga att det har inneburit blod, svett och tårar, men det har trots detta varit värt varenda sekund.

Catarina Lilliehöök

Hårt arbete ger gott resultat. Klicka på fler tips för att motivera dig själv.

Den här inläraren attraherades av målspråket eftersom hon älskade kinesiska tecken. Kanske är hon även en visuell inlärare. Vill du analysera vilken lärstil du föredrar?

Texten är specialskriven för Lingu@net Europa och publiceras med tillåtelse av författaren Catarina Lilliehöök. Hon har även gett ut en bok på kinesiska om kulturkrockar och kulturella skillnader, samt en bok om Kina på svenska.